GAMLA VÄDERKVARNAR I FINLAND

 

De gamla väderkvarnarnas betydelse som monument för jordbruk, industri, teknik och arkitektur har lyfts fram med stolthet i många länder. I Finland är situationen en annan trots att vårt bevarade väderkvarnsbestånd är relativt stort och ställvis alldeles unikt. Ingen landsomfattande forskning gällande detta rika arv har heller gjorts. Väderkvarnar ingår endast sporadiskt i grundkartor och regionplaneförbundens och kommunernas inventeringar över kulturhistoriska objekt. Få privata kvarnar är skyddade i detaljplanerna.

Av de 20 000 väderkvarnar som byggts av allmogemästare på 1700 och 1800-talen, och som fanns kvar i slutet på 1800-talet, har ca 650 bevarats till i dag. Nästan hälften av alla kvarnar finns i Svenskfinland med en koncentration på Åland, i Åbolands skärgård och Österbotten. Enligt preliminära uppgifter är åtminstone 400 gamla väderkvarnar i privat ägo på gårdar, sädesfält och blåsiga klippor som blickfångare i kulturlandskapet.

Det finns tre huvudtyper av gamla väderkvarnar, men inte två likadana. De är byggda med lokala krafter helt och hållet av trä och enligt personliga önskemål. Formgivningen och byggtekniken av kvarnhuset varierar från en ort till en annan, vilket tyder på att det funnits lokala kvarnbyggmästare med var sin design. Kvarnarna representerar sin tids främsta tekniska kunnande, men oanvända har många förfallit och rivits under årens lopp. Dödsstöten för många väderkvarnar var andra världskriget under vilket alla kvarnar stängdes för nio år med sigill pga. ransoneringen av livsmedel. Malningen måste ske i större kvarnar och under kontroll. Efter att reglerandet av livsmedelsproduktionen slutades var man redan van att låta mala mjölet i de större kvarnarna, och samtidigt var ju de små ofta så illa farna att många gav upp underhållet av sin privata hushållsmaskin. Ca.150 av de bäst bevarade väderkvarnarna donerades sedan till lokala hembygdsföreningar som sett efter dem på sina friluftsmuseer.

Den monumentala väderkvarnen på Samppalinna i Åbo är den enda bevarade representanten av hundratals industrikvarnar som funnits i Finland. Av dess sex våningar är de två nedersta byggda i gråsten och tegel medan övre delen är av trä. Innanför finns det fyra par kvarnstenar och ett mycket imponerande maskineri av gjutjärn. Trots att kvarnen stått stängd alltsedan den tappade vingarna på 1920-talet är den i relativt gott skick. Förutom att åboborna vill se den inifrån kunde den användas bl.a. i undervisning som exempel för industrialismen, mekanik, fysik, maskinbyggnad, livsmedelstillverkning, byggnadskonst, träbyggnadsteknik mm. Den skulle säkert bli en internationell attraktion om man öppnade den för allmänheten.

Det är dags att vakna till att se den döende kvarntraditionen som en unik nationell rikedom som inte får gå förlorad. Det vore dags att lyfta fram bevarandet av väderkvarnarna även i markplaneringssammanhang och stöda ägarna praktiskt och finansiellt. Det vore dags att följa kulturländernas exempel där man värnar om sina kvarnar och årligen ordnar nationella kvarndagar då dörrarna öppnas för besökare och alla funktionsdugliga kvarnar sätts igång. Tänk, vilken härlig syn det skulle vara!

 

Den äldsta väderkvarnstypen är stubbkvarnen. Observera pärthyveln till höger. Privat kvarn i Korpo. Foto Kirsti Horn.

 

 


Holkkvarnen anses vara andra i utvecklingen. Museikvarn i Stundars. Foto Kirsti Horn.

 

 


Den modernaste formen av väderkvarnar är hättkvarnen, även kallad mamsellkvarnen. Museikvarn i Ekenäs. Foto Kirsti Horn.

 

Kirsti Horn, arkitekt

17.3.2017